Dagens visor
MUSIK: Jag har ägnat dagen åt att lyssna på musik. Det är beroendeframkallande. Här är dagens visor:

POLYPHONIC SPREE: Jag fattar vad de sjunger, men inte riktigt vad de menar. Spelar det någon roll? Knappast. Inte när jättekören bjuder på en gospeldänga som Two thousand places, när allt nästan bubblar över och de sjunger:

JOSH RITTER: Jag skrev om den här amerikanske mannen för bara ett par dagar sedan, om hur han hälsade vårfåglarna i Snow is gone. Nu har han släppt sitt fjärde album - The animal years - och jag lyssnar med förväntan. Hammondorgeln och sådana där stretiga trumpinnar ligger som en ljudmatta bakom Ritters stämma i vackert sköra Monster ballads. Och i Wolves galopperar Josh Rytt.. f-låt.. Ritter fram till översvallande toner som får mig att tänka Peter LeMarc och Plura Jonsson. På samma sätt för släpiga Girl in the war tankarna till en ung Bruce Springsteen och Born in the USA:

SAMBASSADEUR: Jag är inget vidare på (eller för) att sätta etiketter på musik. Därför vet jag inte riktigt vad jag ska kalla det jag hör när jag lyssnar på göteborgska Sambassadeur. Drömskt och riktigt bra är två lämpliga etiketter åtminstone. Jag såg dem på Bongo Bar (Jönköping) i somras, och vad som hindrade mig från att slå till och köpa deras skiva då vet jag än idag inte. Men nu ska det bli av. Lyssna på Between the lines och Whatever season så förstår du säkert varför.

POLYPHONIC SPREE: Jag fattar vad de sjunger, men inte riktigt vad de menar. Spelar det någon roll? Knappast. Inte när jättekören bjuder på en gospeldänga som Two thousand places, när allt nästan bubblar över och de sjunger:
You gotta be good / You gotta be strong / You gotta be two thousand places at once / Sold inside you’ll find it’s right between the eyes / You’ll never know the shame entirely fits youEller när de i Move away and shine tar i ända från tårna i den drömska uppmaningen:
Hey, it's time to move away and shine

JOSH RITTER: Jag skrev om den här amerikanske mannen för bara ett par dagar sedan, om hur han hälsade vårfåglarna i Snow is gone. Nu har han släppt sitt fjärde album - The animal years - och jag lyssnar med förväntan. Hammondorgeln och sådana där stretiga trumpinnar ligger som en ljudmatta bakom Ritters stämma i vackert sköra Monster ballads. Och i Wolves galopperar Josh Rytt.. f-låt.. Ritter fram till översvallande toner som får mig att tänka Peter LeMarc och Plura Jonsson. På samma sätt för släpiga Girl in the war tankarna till en ung Bruce Springsteen och Born in the USA:
I got a girl in the war /Tyvärr är detta album - precis som Ritters tidigare skivor - rätt ojämn. Lite väl mycket stompig country emellanåt. Men Josh Ritter är en man som kan. Och när han väl gör det är det guldkorn han levererar.
and the only thing i know to do /
is turn up the music /
and pray that she makes it through

SAMBASSADEUR: Jag är inget vidare på (eller för) att sätta etiketter på musik. Därför vet jag inte riktigt vad jag ska kalla det jag hör när jag lyssnar på göteborgska Sambassadeur. Drömskt och riktigt bra är två lämpliga etiketter åtminstone. Jag såg dem på Bongo Bar (Jönköping) i somras, och vad som hindrade mig från att slå till och köpa deras skiva då vet jag än idag inte. Men nu ska det bli av. Lyssna på Between the lines och Whatever season så förstår du säkert varför.
1 Kommentarer:
Har hört att Sambassaduer dessutom ska släppa en ny ep snart! Yihoo!
Post a Comment
<< Tillbaka