Kung med fluffig frilla

FILM: Jag var på Folkets Hus i Lidköping (jo, faktiskt) igår kväll och såg Tjenare Kungen. Det är Ulf Malmros femte film, och efter hans senaste Smala Sussie (2003) var jag minst sagt missnöjd, så förväntningar var inte uppskruvade i taket direkt. Tidigare har han gjort de småtrevliga familjefilmerna Bäst i Sverige (2002) och Den bästa sommaren (2000) samt kultförklarade roadmovien Ha ett underbart liv (1992). Det finns tre sätt att veta att en film är en Malmros-film: 1) Kjell Bergqvist har en mer eller mindre framträdande roll, 2) dialogen är sådär typisk svensk och igenkännande och 3) den skildrar barn och ungdomar (ofta i någon svensk håla). Tjenare Kungen handlar om Abra och Millan, som drömmer om att bilda ett punkband och ge ut en singel (helst innan jul). Tidpunkten är 1984 - ett faktum Malmros och hans team visar med övertydlighet genom att vräka på med pastellfärger, fluffiga frillor och Ebba Grön-musik i massor. Till en början känns filmen rätt tillgjord och sömnig, men vaknar till liv och lättar vad det lider. På det stort hela är Tjenare Kungen en må-bra-film, en 3 och en halv på en skala 1 till 5. Betydligt bättre än Smala Sussie (men från botten finns det som bekant bara en väg), men övertydligheten och de stundtals bristande skådespelarinsatserna håller betyget ner. Och Kjell Bergqvist? Jo, han är med som en nitisk chef på korvfabriken. Han ensam är duktig nog att lyfta en hel film.