Att prata och att säga

Jag lyssnar just nu på boken Vardagsmakt av Elaine Eksvärd. I boken går hon igenom tio strategier för att få och genomskåda makt. Jag är bara på strategi nummer två ännu (social makt, den första var auktoritetsmakt), men inser redan att boken är proppfull av smartheter. En sådan som jag minns från bussresan nu på morgonen: Elaine tar upp vad som skiljer ”att prata” från ”att säga något”. Det är makalöst vilken skillnad det kan vara på två så – till synes – liknande handlingar och ord. Prat som prat, liksom. Men icke alls. Det finns många som bara pratar för att prata, som kanske tänker genom att prata, eller för att de inte står ut med att det är tyst. Sådan är inte jag, vill inte vara. Jag blir trött av människor som bara pratar och pratar. När jag säger någonting vill jag att det ska tillföra någonting, vara genomtänkt och ”värt det”. Annars kan jag lika väl vara tyst, tänker jag. Vi är olika där, men sådan är jag.

Just idag

OlleCarlsson

Min vän Robert är pastor i den missionskyrka som jag alltmer sällan går till (i över tio år nu har det blivit glesare mellan mina besök). Men Robert är först och främst en vän. Han tycker mycket om musik, och han sjunger med magi i rösten, helst Elvis Presley eller Bruce Springsteen. Och så var det han som gjorde Evelina och mig till hustru och man (vi gifte oss på Kafferosteriet på Österlen i september 2013).

Robert och jag ser till att träffa varandra betydligt oftare än jag går till kyrkan. Vi brukar ta en fika på stan – eller så springer vi ihop. Det har gått ett tag (för länge!) sedan vi sprang ihop nu – jag har haft en segdragen högerfotskada – och jag saknar de löprundorna mycket. Vi brukar ses vid Härlanda tjärn på måndagsmornarna, redan runt åtta. Som pastor har Robert ledig dag på måndagar, och som frilans kan jag för det mesta bestämma om jag ska börja arbetsveckan klockan åtta eller tio. De är folkglest och vackert runt tjärnen så dags. Morgonsolens strålar bryter igenom björklöven. Vi springer lagom fort för att kunna prata obesvärat. Vi springer i 30-40 minuter, runt spåret ner till Delsjöarna och tillbaka på nytt. Vi pratade om läget och om populärkultur, tipsar varandra om musik och filmer och podcasts som vi har eller vill ta del av. Samtalet snurrar på och är alltid härligt. Ibland tänker jag att de samtalen i sig skulle bli en podcast värd att spara, men i nästa sekund blir jag övertygad om att det finns någonting fint med att de bara utspelar sig där och då, att de inte sparas, arkiveras och analyseras av en efter- och omkringvärld. Det blir ett litet universum och ett möte där och då. De löprundorna med Robert betyder mycket för mig.

Robert är författare också; han har skrivit två böcker, som båda handlar om tro blandat med rader om musik, filmer och – löpning. I sin senast bok ”Samma gamla nya jag” skriver han ett kapitel om tro och träning, att de påminner om varandra. För att behålla och ta hand om sin tro behöver du träna på att tro. Du behöver ett upplägg och du behöver träna regelbundet. Jag gillar den tanken, och läste kapitlet med stort intresse.

En bra bok får mig alltid att göra någonting. Roberts bok fick mig att vilja träna på tro. Det kan säkert låta pretentiöst, men är inte det alls. För mig handlar tro mer om hur jag vill leva och vara mot varandra än om regler och rättesnören. Därför vill jag träna på tro. Och jag tänkte efter att ha läst boken: ”Tänk om det finns en bok med en kort text för varje dag under hela året”. Jag letade och fann flera, men ingen som jag riktigt kände var för mig. Så tanken på att träna tro rann ut i sanden. Tills häromdagen.

Då hittade jag boken ”Just idag – 365 tankar för sinnesro” på Bokus. Den är skriven av Olle Carlsson. Jag känner till honom sedan tidigare; han är präst i Svenska kyrkan, men det säger egentligen rätt lite om honom. Vad säger egentligen en yrkestitel egentligen om en människa? Första gången jag hörde Olle Carlssons namn var i samband med att han i Allhelgonakyrkan i Stockholm – det här måste ha varit tidigt 00-tal – startade en mässa som samlade människor som vanligtvis inte går i kyrkan: hemlösa, musiker, missbrukare, konstnärer, mediafolk och författare. Mässan var omåttlig populär. Jag beställer Olle Carlssons bok. Den handlar om sinnesro (ett sådant vackert ord). Och Sinnesrobönen får därför avrunda den här texten:

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Ljudboksbussen

Jag tycker om att åka buss. Ibland – kanske två dagar i veckan, jag jobbar ofta och gärna hemifrån – tar jag Svart Express från Vallhamra torg, och går oftast av vid Svingeln eller Centralstationen. Jag åker inte sällan i rusningstrafiken, vid åtta eller nio på morgonen, och sedan hemåt Sävedalen vid fyra-fem. Vi äger en bil (en Volkswagen Golf Variant från 2011), men bussen vinner ofta över bilen. När bussen kör nerför påfarten och ut på E20, då händer det att jag ler inombords. I bussfilen glider vi förbi det stillastående hav av röda baklyktor som fyller filerna utanför oss.

Jag lyssnar nästan alltid på något, läser något ibland. Men lyssna, det är lättast. Jag kan låta blicken svepa ut genom fönstret eller över de andra i bussen, men jag får välja att lyssna bara på det jag vill höra. Ofta numera lyssnar jag på en ljudbok. Jag har lyssnat på 438 dagar (Johan & Martin), och nu lyssnar jag på Vardagsmakt av Elaine Eksvärd. Den är mycket lovande.

Det måste bli bra

Så mycket blir aldrig läst, blir aldrig sett, blir aldrig skrivet. Och jag vet precis varför. Jag har så höga krav på det jag tänker tanken på att göra, så istället för någonting blir ingenting gjort. ”Det måste bli bra”, tänker jag, och om det inte med säkerhet kommer att bli det, då låter jag hellre och ofta bli. Nu tänker jag tänka – och göra – annorlunda. Jag tänker försöka skriva, göra, dela utan krav på att det ska bli så där fantastiskt bra. Lite lägre ribba, helt enkelt. Men det stora, det fina, det är att det blir någonting, inte ingenting, gjort.

Lusten tillbaka

Jag fick en sådan lust att börja skriva igen. Och att blogga är ett lämpligt sätt att få ut orden genom fingrarna. Jag kallar bloggen för Boxen, eftersom det är som en låda där jag lägger tankar, spaningar och tips. Mest för mig själv, men kanske också för dig. Jag tänker ofta på att ”det där borde jag skriva ner, spara, tipsa om”, men utan en box rinner det ut i sanden. Men inte nu längre.