Ljudboksbussen

Jag tycker om att åka buss. Ibland – kanske två dagar i veckan, jag jobbar ofta och gärna hemifrån – tar jag Svart Express från Vallhamra torg, och går oftast av vid Svingeln eller Centralstationen. Jag åker inte sällan i rusningstrafiken, vid åtta eller nio på morgonen, och sedan hemåt Sävedalen vid fyra-fem. Vi äger en bil (en Volkswagen Golf Variant från 2011), men bussen vinner ofta över bilen. När bussen kör nerför påfarten och ut på E20, då händer det att jag ler inombords. I bussfilen glider vi förbi det stillastående hav av röda baklyktor som fyller filerna utanför oss.

Jag lyssnar nästan alltid på något, läser något ibland. Men lyssna, det är lättast. Jag kan låta blicken svepa ut genom fönstret eller över de andra i bussen, men jag får välja att lyssna bara på det jag vill höra. Ofta numera lyssnar jag på en ljudbok. Jag har lyssnat på 438 dagar (Johan & Martin), och nu lyssnar jag på Vardagsmakt av Elaine Eksvärd. Den är mycket lovande.

Det måste bli bra

Så mycket blir aldrig läst, blir aldrig sett, blir aldrig skrivet. Och jag vet precis varför. Jag har så höga krav på det jag tänker tanken på att göra, så istället för någonting blir ingenting gjort. ”Det måste bli bra”, tänker jag, och om det inte med säkerhet kommer att bli det, då låter jag hellre och ofta bli. Nu tänker jag tänka – och göra – annorlunda. Jag tänker försöka skriva, göra, dela utan krav på att det ska bli så där fantastiskt bra. Lite lägre ribba, helt enkelt. Men det stora, det fina, det är att det blir någonting, inte ingenting, gjort.

Lusten tillbaka

Jag fick en sådan lust att börja skriva igen. Och att blogga är ett lämpligt sätt att få ut orden genom fingrarna. Jag kallar bloggen för Boxen, eftersom det är som en låda där jag lägger tankar, spaningar och tips. Mest för mig själv, men kanske också för dig. Jag tänker ofta på att ”det där borde jag skriva ner, spara, tipsa om”, men utan en box rinner det ut i sanden. Men inte nu längre.